Är påven ofelbar?

Påvens auktoritet som den högste ledaren för Katolska kyrkan är baserad på både Skriften och Kyrkans tradition. Konceptet med påvlig ofelbarhet, som lärs ut i Katolska kyrkans katekes (CIC 891), säger att påven är ofelbar när han proklamerar doktriner om tro och moral "ex cathedra", det vill säga när han talar i sin officiella egenskap som Kyrkans högsta pastor. Denna ofelbarhet är en gåva från den Helige Ande som garanterar att påven, i frågor som är avgörande för frälsningen, inte gör några fel. Sedan definitionen av ofelbarhetsdogmen 1870, vid Första Vatikankonciliet, har "ex cathedra"-ofelbarheten officiellt utövats två gånger: 1854, med definitionen av dogmen om Marias obefläckade avlelse, och 1950, med definitionen av dogmen om Marias upptagning till himlen.

Den bibliska grunden för denna auktoritet går tillbaka till Matteusevangeliet (Mt 16,18), där Jesus säger till Petrus: "Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min kyrka." Denna passage framhäver Petrus unika roll som kyrkans grund. I Johannes 21,15-17 anförtros Petrus uppdraget att valla fåren, vilket bekräftar hans ledarskap över det kristna samfundet.

Vid Jerusalems råd (Apg 15,7-11) utövar Petrus detta ledarskap genom att besluta att omskärelse inte är nödvändigt för frälsningen och visar därmed sin auktoritet i tron. Påvens auktoritet stöds också av traditionen, som vi ser i skrifterna av den helige Ignatius av Antiokia, som hänvisar till Kyrkan i Rom som den som "leder i kärlek," och den helige Irenaeus av Lyon, som säger att på grund av dess "framstående ursprung," är det nödvändigt att "hela kyrkan, det vill säga troende överallt," håller med Kyrkan i Rom, eftersom i den "har alltid traditionen som kommer från apostlarna bevarats."

Därför är påvens auktoritet i frågor om tro och moral och hans centrala roll i kyrkan både bibliskt och traditionellt grundad, förstärkt genom den tidiga kyrkans vittnesbörd och genom den kontinuerliga utövningen av denna auktoritet genom århundradena.